Visst är det den längsta väntan som finns. Jag menar, alla “väntor” (är det ett ord?) är långa. Men just nu sitter jag och väntar på ett telefonsamtal. Det skulle komma idag på förmiddagen. Det är knappt 40 minuter kvar. Jag har varit uppe sen 07.00. Inte för att jag började vänta då utan för att jag hade jobb att göra. Nu är jobbet dock mer eller mindre färdigt och jag har bara att vänta kvar.
Det är inte så att jag inte trivs att vara sysslolös. Det kan vara ganska skönt. Men jag har 100 andra grejer att göra. Jag vet inte om jag tycker denna väntan är så jobbig bara för att jag inte vet när han kommer ringa. Har jag tid att göra något annat en timme? Eller kommer det komma ett telefonsamtal så fort som jag packar upp en ny syssla.
Aja klockan börjar närma sig lunch och min mage skriker. Jag får nog gå och laga mat. Då har samtalet säkert kommit så fort jag ska sätta mig och äta.